mitt första inlägg

Idag är en konstig dag med ett konstigt ljus, precis enligt Lars Winnerbäcks skildring av en tidig vårdag. Även blåsten är märklig, viner obehagligt utanför mina fönster, och jag försöker klamra mig fast, är rädd att kanske dras med över hustaken likt en borttappad hatt som seglar i vinden. Men det luktar som vår, är tillbaka i Stockholm, i min lägenhet där växterna vissnat i min frånvaro - försöker att låtsas som att det inte berör mig. 

        Jag är trött idag eftersom jag var uppe sent igår tillsammans med de flammande stearinljusen. Anledningen till mina knappa timmars sömn är denna ”hemsida” som höll mig vaken - eller egentligen är det inte ens ”denna”, jag tror jag har skapat omkring fem stycken vid det här laget… Jag kan inte begripa varför det ska vara så komplicerat, så att en normalbegåvad människa, som jag, ska behöva spendera hela natten för att komma underfund med hur saker och ting förhåller sig. Det är som ett nytt språk som man måste lära sig bemästra. Men nu! nu känner jag mig på banan, som att jag trots allt är på väg att bli kultiverad i teknikens värld. 

Nu blir det stort hopp i tid och rum, men det är för att jag är så förvirrad, ovanstående ville jag skriva för att förankra detta inlägg i en kontext; beklaga mig över mina brister, bla bla bla, ointressant. Min intention var att gå rakt på sak, att publicera mina texter, så jag tänkte göra det  nu.

Jag blir inspirerad av de miljöer jag möts av, befinner mig i, interagerar med, och försöker därför att tämja det med Ord för att begrunda relationer och dimensioner - här är ett sådant klumpigt försök, en text som blev till i mötet med mina växter som omringar mig när jag skriver… den andra är för att jag är så jäkla nostalgisk, ängslig för förändring men samtidigt rädd för det statiska, och den tredje är bara för att        jag är uttråkad.

Det blir mycket Winnerbäck nu, men han inleder låten ”Om du lämnade mig nu - Live” från 2017 med orden: "Det här är ett (ehh...) slags tankeexperiment", och jag önskar att jag kunde inleda allt jag skriver precis så, för att skapa distans, men jag tror inte att jag kan det.

(Formatet här är väldigt märkligt... ser inte riktigt ut så som jag vill, bland annat blir det konstiga avstånd vid indrag, men det är som det är med det :))

Tre noveller – människa och natur i symbios

En växts essä om ensamhetens instängdhet

Från fönsterkarmen har jag en panoramautsikt över urbaniteten. Där ute över asfalten, i den svarta luften, rör sig verkligheten snabbt. Här inne, mellan väggarna, drar den fötterna efter sig. För att hänga med i verklighetens tid river du upp dig själv. Tar tid på dina sekunder, producerar hjärtklappning och magbesvär. Varje enskilt skeende på gatan relaterar du i antalet ord som du kan producera. Mäter och värderar dem i dina händer, livet där, livet här. Det är en spännande studie i hur lång tid det tar för en tanke att utvecklas från fragmentarisk idé till konkreta ord. Den marinblå bilens trettio kilometer i timmen – från att vi kan skymta den vid korvmojen, till att den passerar bortanför krönet vid nästa kvarter – mäter lika mycket i tid som en fulländad meningsuppbyggnad. Eventuellt en bisats. Vem är det du vill bevisa? Ingen förstås. Existensen? Det är endast i min och din tanke som du existerar. Det klottriga pappret som ligger på matbordet är en skiss, en förlaga, till det du upplever och ser i din omgivning. Orden måste samlas in, formuleras, så att du trots allt vet att du finns. Semantiken är trivial eftersom du utgår från kvantitet. Om vi letar kvalitet skulle dagarna ha passerat utanför fönstret i en mångfald av uttryck och skeenden, människor skulle ha levt en hel livstid innan du lyckades sammanställa den där meningen. Sådan är kvalitén, aldrig nöjd, ständigt ambivalent och tvivlande.

Så förvänta dig ingenting spektakulärt        det är bara ord,

publicerat av tidens hetsiga rytm. Eller, låt oss säga orytm.

Vardagens takt är hysterisk, men uttråkad. Från min plats fungerar jag som en slags länk mellan dig och gatans stimuli. Jag rapporterar om yttre omständigheter för att du ska lyckas orientera dig i dagen. Rummet bestämmer Tiden. Nu är det dag och dagen är överexponerad, proppad av materiella företeelser: hundratals fotgängare med varierade attribut, mänskliga kroppars svett, dammiga mönster efter olika skosulor… Jag hänger inte med i aktiviteten. Vartenda dammkorn ska hävda sin existens, ha en agens – solar sig i dagsljuset och stärker sin resiliens, fortsätter att blockera min syn utåt. Slutligen, när ljuset släcks i lägenheten mitt emot kan jag och du slutligen vila från kamerans blixtfång, vila från min blicks påträngdhet, vila från ditt äckel och självhat – trots att det är då det uppträder som allra högljuddast. Mellan dina lakan stannar tankarna, vill sig inte besegras.

Vem är jag? Mina tankar, inklusive de som rör existensen, relaterar jag alltid till materiella ting – men är det inte för att jag också är materia? en slags estetisk materia. Jag har ingen själ, men du har det, du som rör dig i lägenheten i takt med ditt bultande hjärta. Ibland känner jag i vibrationerna att det bultar snabbt, ibland trots att du ligger ner, vilket brukar sammanstråla med dina tårar.

Jag tar en paus från min tankeverksamhet därifrån jag sitter i fönstret. Försöker känna köttet i stället. Suger upp vätskan. Känner bara och tänker bara på                                                           blöta saker. Letar efter hungern men hittar den inte, saknar den samtidigt som jag är lättad. Göds i stället upp av den mättade dimman utanför. Känner mig som palettbladens kantiga grenar och stjälkar, till skillnad från Mårbacka-pelargonens runda och behagliga former. Står bredvid, önskar att jag var mer som dem.

En paus är egentligen ingen paus. Ingenting som hör till förändring sker, samma tankar flödar,   i en annan takt. 

Natten är dagens antites, ett mörker, men med explicita ljuskällor. Ljusets försiktiga påminnelse om dess fortsatta existens - i form av gatlyktor, bilars strålkastare och lampor hos nattsuddare - ter sig i allra vackraste dager. Men den största elementära skillnaden är egentligen inte seende och oseende, ljusets skiftningar, utan att samma takt ej längre råder.

jämför pulsen

Summan av stadens alla blodflöden saktar med mörkrets intåg långsamt in. Lugnet som därmed lägger sig påkallar din största ångest och rädsla – vart är människorna, vad är liv, vad är verklighet? Du begär en rapport från gatan, något att uppehålla dig med, för att tysta rösten här inne i lägenheten. Men jag har inget att ge. Världen är så ensam då. 

     Du är livrädd att du är den enda kvar, samtidigt är det ingen som längre dömer dig, den utomståendes blick är borta, den som ser dina brister och sår. Du drivs till vanvett av ambivalensen.

     Men du landar i en längtan till dagen, du vill bli kontrollerad, vill jämföra dig, vill ha en tid att förhålla dig till, du vill att klockan ska gå snabbare, snabbare, snabbare. Om tiden skyndar på krävs snabbare beslut och tänk då vad fantastiskt impulsiv, spontan och fri du hade blivit.

     Jag bevittnar från min plats i fönstret hur nattens intåg på himlen byter ut hysterin och tristessen mot kris och vemod. Blicken vänds inåt, utanför finns inget att se. Du vänder och vrider dig i sängen.

I lägenheten rör sig våra liv parallellt. Jag ser dig i vartenda steg. Du är en konstant skugga i ögonvrån, som jag ej längre förnimmer, så van är vår samlevnad. Den är ömsesidig, beroende men oberoende. Vi vet allt om varandra, trots att vi aldrig talats vid. Aldrig utbytt något annat än tystnadens samförstånd.

     Det är skönt att rå om annat liv. Att ta hand om andra bekräftar existensen, de här händerna, de här ögonen, den här känslan av    beröring

att röra vid ett annat liv

bladen är sträva, nästan håriga, och sprakar av grönska. Vissa är bleka, slokande och faller sönder under mänsklig värme.

Fönstret immar, andas. Jag ritar av mig själv, inser att jag fortfarande existerar i skissen på fönsterrutan.

Du plockar emellanåt upp mina förtappade blad.

Du hör mitt liv när du göder mig,

vattnet som silas ner i jorden kluckar.

Ibland kommer en man på besök som du har en intim relation med, jag kollar på, gör upp en skiss på ditt mönster för att vara förberedd på dina svängningar. Du är så glad, men sedan så ledsen. Det är som att när materian försvinner, förvinner även du – när själen lämnar vid dörren sjunker din kropp ihop. Du ser på världen genom dina fingrar, låter verkligheten du där förnimmer rinna ner på golvet – du plockar upp spillrorna men lyckas inte sätta ihop pusslet, hänger dig i stället åt din egen världsuppfattning. I din egen design vet du inte vad du ska tro på. Tänk vad skönt det är att vara biologi, man blir besparad förälskelsens psykotiska tillstånd.

Jag erbjuder dig min fridfulla frälsning, stilla ro – här, känn på mina blad! Se så vacker jag är! Lite tunn, men det är ditt eget fel. Men du ser förbi mig, vädrar i stället bakom mig efter svett och blod     törstar efter hudens komplexa ojämnhet i stället för min mjuka enkelhet. Jag ser in i dig, är i dig     hör hur du berättar om din ångest och längtan. Jag är den tysta lyssnaren som du begär, tillgänglig för dig, men du talar inte till mig – utan till den andre, du säger att: ”Han är objektet som styr min existens. Jag söker gud, och Han iklär sig dess anletsdrag – skapelsen återfinns i Hans kulörta färger, inte i dina jordnära, de sticker inte ut i min värld. Du är bara en växt i ett fönster, som betraktar mig. Du tror att Han straffar mig, jag ser hur du äcklas, men faktum är att jag belönas – det är ett sätt att bli en bättre människa på. Det är så skönt för i Hans ögon är jag syndfri, Han vet inte att jag iklär mig silkespapper. Mitt yttre ljuger, du vet att jag går ut i regnet och biktar mig emellanåt för luften här inne kväver. Det är din luft som jag andas. Ditt nervsystem sträcker sig bortanför din kropp – återfinns åt vilket håll jag än ser åt, står inte ut med din påträngdhet. Sättet du ger mig dåligt samvete.”

Jag vill svara att du är blind för sanningen. Du vet inte att växternas kapillärer pulserar i ditt hjärtas rytm, att de välvilligt krymper ihop när du växer. Du har ett val men väljer ett annat, det är du som rår om vattnet. Jag tappar alltmer löv, är snart bara en stam, och du tycks bli mindre och mindre. Jag uppfattar dig knappt längre i ögonvrån.

Men det är du själv som gör att vi vissnar.

       Jag vill också svara dig, att du söker en viloplats för dina begär på fel plats, att Han aldrig kan hjälpa dig, att Han inte är Gud. Är det inte bevis nog, att när han lämnar lägenheten har han lämnat efter sig sin omsyn. Kan du inte se att jag står här med öppna armar, att jag har allt du behöver och önskar? Att jag finns i dig,

att jag är din inre spegel, att du     i din ensamhet     är gud

i verklighet råder det tystnad. Det enda som hörs är ambulansens sirener som ljuder förbi. Du sitter på golvet och jag blickar ner på dig

Du fortsätter sedan med egna ord: ”du vet allt om mig, jag vet ingenting om dig – jag delar med mig av mitt inre frikostigt, desperat       som att du skulle kunna hjälpa mig att tänka, känna

jag vill att du ska ta mina känslor, så att jag slipper vara ensam med dem

jag vill att de ska materialiseras i dig, så att jag kan låta dig vissna och dö,

så att du kan släppa mig fri från de inre känslornas isolerande kontroll

…

jag ser igenom alla människor förutom du, min känslomässiga närhet blockerar mitt förnuft,

jag blir     ologisk”. Det är oklart vem du talar med, Han, Jag eller Du

slutar prata för mig själv, skakar av mig stirrandet, går in i köket och fyller upp karaffen med ljummet vatten.

Jag vattnar mitt inre,

ensamheten gror i krukan som jag står i. 

Blå vägen

Enligt buddhistisk filosofi är människan likt ett vattendrag; atomerna ser liknande ut, bestående och desamma, men är i realiteten ständigt i rörelse, under förändring. Denna förgänglighet väcker obehag, en rädsla för det obeständiga. Att acceptera flyktigheten, att släppa taget om den krampaktiga nostalgin, är nyckeln till minskat lidande – anicca.

Uppståndelse och undergång, däremellan är livet,    Minnen.

På den Blå vägen står en grupp renar och slickar salt från asfalten. Deras kroppar är en fascinerande konstruktion av former, färger och material. Pälsens kyliga spräcklighet har en varm underton som Barnet känner igen från pläden i stjälken. Den som under vaggning omfamnat henne med generationer av värme uppe på kalfjället. Ett arvsled. En tradering av minnen av snö och väg.

Barnets ögon stirrar stora ut genom bilfönstret. De ljusa lockarna står som en gloria runt det rosiga barnansiktet. Mormor’ n suckar, Mamman tutar. Renarna rör sig inte ur deras väg. De verkar obekymrade, vana vid avgasröken som stiger från den bullrande motorn – partiklar som söker sig i molnformationer omkring dem; stickande frän doft i vidgade näsborrar. Bakom förarhyttens panoramafönster viftar de handlingskraftigas mörka siluetter hysteriskt. Mamman och Mormor’n får något vasst i blicken, de kavlar upp ärmarna, tar tag i saken.

Bredvid Barnet sitter Pappan. Han är tyst    tittar, bevittnar ödmjukt    liksom hon.

Asfalten är mänsklighetens väg framåt, en myrstig i dalarna, bland tallar och gran. Urbanitetens upptrampade stig. Den kontrollerbara nerven i det oförutsägbara systemet. Men bortanför människans asfalt, i skogen, färdas de fyrbenta. De plumsar fram i den djupa snön, skyddade under granarnas snötunga tak. De följer vattendragen, det Blåa längst vägen, från huvudavrinningen till kusten, liksom människan – som en skugga som förföljer, i jakt på överlevnad.

Fiskarna fungerar vägvisare, från Norges vågiga atlantkust till det karga ryska inlandet. I strömmarna färdas även annan materia, döda fragment: slaggprodukter av natur och människa som paralyserats av kylan, minnen som inte tinar förens sommarens intåg   när frosten släpper och hjärtats tyngd befrias. Till våren blir Minnen och Hjärtan lika lätta som friska vindar över fjället, förintas i luftens renhet.

Fiskarens båt har fryst fast. Han sitter vid sitt köksbord, blickar ut över Ahasjöns förfrysning och skoterspåren där ovanpå, vars mönsterbilning liknar skridskoåkarens konstnärliga färd. Hemtjänsten knackar på. Fisken blir kvar i vattnet. Ekan är sedan länge förtöjd intill viken, begravd i snön – för så där års är det bara asfalten som plogas,

en upptrampad väg som färdar tiden framåt     en agens som skapar. Men ta ett snedsteg intill vägkanten, där råder varandet och stillheten. Vid vägkanten skapas inga nya minnen, utan fryser fast, liksom båten och dess åror   

komprimeras i tiden

oförändrat, evigt.

Barnet förnimmer rött kött innanför renens sträva päls. Köttet blöder. Det oskuldsfulla barnasinnet tyngs ner av en sorts sorg som är obekant, som dittills varit isolerat bortanför subjektet       Vemodet. Men någon gång, om hon backar tillbaka i tiden, har det känts i bröstkorgen förr: en stramhet, ett kramptag om hjärtat av Mammans lågmälda sång när hon vaggats till sömns.   

         vem kan segla förutan vind

         vem kan ro utan åror

         vem kan skiljas från vännen sin

         utan att fälla tårar

Vemodet framträder som ett isolerat universum och medför känslan av ensamhet, av subjektets övergivenhet i kosmos. Att själv behöva ro seglet i land, en insikt om att       människan trots allt inte är mittpunkten.

Ett decennium senare färdas de ljusa lockarna på samma väg, men nu med blod i de vita bomullstrosorna. Inte en endaste ren syns till vid vägkanten. På bensinmackens toalett i Storuman, där de stannat till för att tanka och äta korv, hade hon med krampande magvärk och ångesttyngd skam i sinnet stirrat ner på det rinnande blodet i toaletten. Hon var besviken på sin existens, men klarade inte av att konfronteras inåt utan uppvisade i stället en utåtagerande ilska. Om blodet var alla andras fel kunde hon tycka synd om sig själv, bli ett offer i stället för sin egen förövare. Humöret kände hon igen från Mamman. Svängningarna, de ambivalenta stormarna, som var omöjliga att tämja. Tårarna vill sig inte ut, hon vill gråta, men skriker     tyst, eftersom hon inte har luft åt sina andetag – de är instängda i den svarta mentaliteten. Det går inte att känna flera saker samtidigt, det är antingen det ena eller det andra, utrymme för bådadera existerar inte innanför den spinkiga kroppens skelettramar. Där och då är hon mer lik Mamman än någonsin. Händerna darrar.

när är vi framme, frågar barnet

snart snart      kolla ut genom fönstret, se så vackra fjällen är, säger pappan som Ser

        Men världen utanför är för stor. Bergens massa och älvens volym går inte att komprimera inom synfältets area, särskilt inte innanför Barnets världsuppfattning. Det lilla Barnet vet inte bättre än världen innanför den bullrande maskinens fönster och dörrar, människans skapelse. Men när hon efterhärmar Pappans blick, är det som att hon lyfter lätt, lämnar marken och med det urbanitetens tyngder som blir kvar längst vägen. Det lilla Barnet tror sig vara oskyldig, medvetandet tyngs inte ner av sanningen. Det råder dissonans mellan känsla och det faktiska.

Pappan är annorlunda, Barnet förstår att han inte hör hemma bland bergen. Han är snarare skapt för att se ut över långa och öppna vyer. Bergen och dalarnas dramatik skrämmer honom. Det är en krävande miljö, den kväver honom, gör att han ser liten ut bredvid Mamman. Här är hon jätten, sträcker sig lika långt över marken som bergen som tornar upp sig i fjärran – som siluetten av Okstindans höjd på dryga ett tusen niohundra meter. Barnet hör i stället hemma nere vid sin Pappas axel, de har båda höjdskräck. I dalen är det sexhundra sjuttio meter till Umeälvens botten. Hon trivs i lä från vinden, där luften är rofylld, pratar tyst och stilla.

          Annorlunda är också blicken. I Pappans ögon är världen mjuk och snäll, hon ser där en tavla. Mamman och Mormor’n har en annan agens, de känner med händerna framför sig innan de lyfter blicken. I deras ögon syns en normativ skärpa. De vill förbättra, hantera, effektivisera. Världen har potential, men inte mer än så. Ett djur kan göras om till en pläd, ett träd kan bli till en värmande lägereld eller ett hus, och snön kan plogas bort – öppna upp vägen så att de kan röra sig framåt i tiden och lämna det gamla, det redan gjorda, bakom sig längst vägkanten. Där förblir minnena stelfrysta utan lift, bortglömda, liksom läskburken av aluminium som slängts ut i förbifarten. Problemet är att den aldrig försvinner, den göms bara undan och skapar lidande i ett senare skede.

Mormor’n förbannar renarnas rättigheter för relativt fria betesmarker. De som slickar salt och blockerar vägen skulle kunna skjutas, bli mänskligt bete, kvällens måltid och energipåfyllning så att de kan fara framåt, fortsätta med uppdraget att begrava liv i glömska, att hävda ett Här och Nu för att inte gå sönder av sorg. Pappan är Barnets ögon. Mammans händer rår om, stänger av hennes seende. Det blir mörkt.

När de rör sig på vägen längst älven ett decennium senare berättar mamman hur morfar’n cyklade    ”här, där vi nu är”. Han trampade på, var ännu mera händer och fötter. Stark och stor, ett rovdjur. Mamman trycker näsan mot fönsterrutan i passagerarsätet, pekar utåt och syftar på vägkanten. Det är hundrafyrtiosex kilometer, säger hon och försvinner i väg till minnenas frånvaro. Flickan har svårt att förstå avståndet, men frågar inte, trots att hon undrar varför. Det var i en annan tid, då klockan tickade långsammare och det fanns mer energi.

Inte en endaste ren längst vägen.

        Uttråkad av tiden påminner trosornas fukt om Blodet, påminner om kött som blöder. Renskinnet ligger tyst på bilens lädersäte. Mamman avgudar jägaren, den som agerar och dominerar, en handlingskraft som mäter sig med naturens egna fenomen, precis som hon. Högljudd som skogen är hon i sina handtag. Flickan skulle hellre svälta, hon är passiv och håglös   tar sig inte för att göra.    

Pälsen har en speciell lyster vid liv, trots det känner Barnet rädsla gentemot renen på nära avstånd. Den påminner om allt som finns men som är främmande. Hon faller in i passivitet när hon sjunker ner intill sin Pappa, men finner ro i detta tillstånd som om det var hennes natur. Han anammar och dyrkar också passiviteten    anser sig inte för mer, undanhåller människans dominanta självhävdelse. Han fördömer jägaren. Lämnar rummet när Mormor’n berättar om när den döda Morfar’n gasade ihjäl kattungarna, eller när Mostern's man sköt en fågel på en fest   bara för att han råkade ha ett gevär. I stället betraktar han livet i fågelfjädrarna, lär sig deras namn. Men han skulle bli den första av dem att dö. Flockens offer. Det var synd om honom, tyckte Barnet. Han behövde bli beskyddad från den värld han så respektfullt behandlade. Tidens gång, sagan som är livet, men i efterhand i form av Historia, skulle inte ha några handavtryck kvar från honom,

minnenas orättvisa gallring skulle sudda ut hans försiktiga tillvaro.

Barnet börjar gråta och tårarna sätter älven i ström

renarna går sin väg, berörda av törst efter saltet

lämnar asfalten öppen för dem att beträda.

Bilens tickande ljud, precis innan den svänger in på en skottad uppfart, är för Barnet signalen om att de är framme. Mormor’n är alltid lika lättad, grannen hade gjort sin plikt: satt på värmen och förberett en stig åt bilens fyra hjul. Snön är meterhög och varje steg en begravning innan de hinner upp på verandans trädäck. Innanför dörrarna är det inte varmt, men inte heller iskallt, precis lagom för raggsockar – Mormorn’s hantverk, alla randiga i udda färger, ingen som passar i par. De små stickade mössorna med tofsar och öronlappar fick sitta kvar. Lukten av trä i golven och i väggarna.

När Flickan passerar förbi uppfarten hörs inget tickande ljud. Bilen fortsätter längs med asfalten.

där är det, säger Pappan vid ratten. Han sneglar ut genom sidofönstret en stund längre än vanligt, trots att han borde hålla blicken framåt. Mamman kollar åt motsatta hållet med ihopknipna läppar och något anspänt i blicken, vilket ger upphov till en olustkänsla som sprider sig innanför bilens dörrar. Flickan kollar förstås ut, mot det förbjudna hållet. Hon har sagt att de ska säga till, så att hon kan få en skymt av huset som hon har förvarat i sina minnen. De passerar snabbt förbi, hon hinner inte med miljön utanför som är begränsad till fönstrets inramning. Men känslan är där, lukterna lyckas sprida sig från stugan och förföljer de längst vägen när de flyr därifrån, gör att helhetsbilden blir tydligare trots att minnena är fragmentariska. Sinnesintrycken formar sig efter mönster som redan finns innanför hjärnbarken. När hon blundar förnimmer hon rummen, men inte som det är Nu utan som det var Då, genom Barnets ögon. Flickan får ont i bröstet eftersom känslan är densamma, men den riskerar att blekna och förintas på grund av vemodet och viljan att glömma, en vilja att skapa större distans än bara tidens gång. När inga nya minnen skapas är hon kvar i Barnets kropp, men när hon öppnar ögonen är hon åter i sina tonår – känner av kramperna i magen och ångesten som hon för ett ögonblick var befriad ifrån.

Mamman vill inte se. Hon vill inte lida av tidens gång, barndomens efterhängsamhet. Allt det som hon en gång var men inte längre är. Hon stänger ögonen, men inte helt – kisar, för att undvika sitt inre och fokusera på det närmsta i det yttre: händernas valkar.

Det är sommar när de kommer fram till hyrstugan. Det är inte samma sak som att äga, att bo in sig innanför väggar och tak, bland prylar och dam, och att i farstun mötas av hemvändardoften. Stugorna är höjda över marken, som en brygga vid tidvatten. Det blåser kallt inunder och en kyla sprider sig innanför Flickans skinn precis som innanför väggarna på det som är främmande. Några kilometer bort, tillbaka längst vägen och i tiden, är en uppfart upplogad och stugan välkomnar med sin värmande omfamning, sprider en doft av välbehag som bekräftar tillhörighet. Här är det något som inte stämmer; den tinade marken, frånvaron av renarna och blodet i trosorna främmandegör Flickan från platsen, endast Barnets minnen är bevarade innanför bröstkorgen, intill det krampande hjärtat.

         Mamman använder sina händer till att skapa, till att bygga upp världen på nytt och forma den i enlighet med sitt ideal. I hemmet syns alltid spår av hennes inre värld, en fantasivärld som materialiseras – en plats skapad för att slå sig till ro på, i sin egen vaggande famn. Flickan finner inte Mamman någonstans i stugan de nu befinner sig i, söker efter hennes inre, men ser bara glömskan. Vemodet tränger sig på, den känslan som hon senast märke av längst samma väg men i en annan tid.

        Det är först där, i det tomma opersonliga, som hon inser att Mamman fullt ut vill glömma, lägga tiden och färden bakom sig. Mormor’n har redan gått vidare, packar upp nytt i det nya. Välkomnar nya projekt för att överskugga de vita väggarnas tomhet. Matvarorna hon köpt – oöppnade förpackningar som inte kommer att gå åt – får inte ens en plats på hyllorna. Det finns ingenting att göra och det finns ingenting att se på. Blodets färgklick är plötsligt hennes enda trygghet.

På berget växer en sibirisk vallmo. Den röd-orangea färgklicken är en anomali bland den karga växtligheten. Den blåser i den hårda vinden, oskyddad, som om den skulle slitas itu och hjälplöst färdas bort från sin födelseplats. Flickan sätter sig på huk, skyddar den med sin kropp, vill bemöda sig om den, tillägna den ynkliga skapelsen sitt pulserande liv och ge den kraft att överleva. Människoflocken har försvunnit utan synhåll, de traskar vidare längst leden. Pappan har stannat upp och ser efter    riktar sin blick bakåt    tillbaka. Flickans namn färdas längst Kungsleden, och hon ställer sig upp, värjer för att ta stegen vidare – att låta tiden fortgå i takt med människans fotspår. Vallmon seglar i väg, hemlös i vinden.

         De fortsätter upp på berget, följer de röda markeringarna på träd, på stenar, på ditsatta pinnar. Det är sommar men de når ända fram till snön. Den strömmande älvens urkälla.

         I snön ligger renen som inte syntes till längst vägen. Den är skadad, lämnad att dö i sin ensamhet. Blodet färgar snön röd. Flickans kramper avtar. Det rinnande blodet i trosorna har försvunnit, hon är åter Barnet som möter renens blick för första gången.

pappan gråter, ser sig själv avspeglas i renens ögon. Ser dess ensamhet och förstår hur det måste kännas, för han vet precis hur det är

mamman kisar, paralyserad, spänner nävarna men kan inget göra

mormor’n är ett metafysiskt undantag, är redan nere på asfalten   säger bara att     vi går ner, med blicken stabil. Hon är tillsammans med bergen, med snön, smälter och rinner ner längst vattendragens eroderade skåror,

igen av dem kan annat göra, än att ledas därifrån.

Stugan är varm och fylld med ro. Kakao puttrar på spisen under Mormorn’s omrörning. Musklerna är trötta av kyla och ansträngning. Raggsockorna och underställen sitter passivt kvar på kropparna. De bär alla på ett minne som riskerar att färdas bort över fjällen   eftersom ingen vill kännas vid vemodets åtstramning i bröstkorgen.

Låt det försvinna, viskas det längst den Blå vägen, och låt mig inte plogas,

låt huset och renen och vägen begravas i snön.

Fiskegubben tittar ut över den upptinade huvudavrinningen. Snön har smält ner i dalen från bergens toppar, gett nytt liv åt strömmen. En vallmo kommer farandes i vinden, landar på den stilla ytan. Den färdas längst asfalten, avslutar sin resa där Barnet tog sin början, vid betongens huvudbas, staden.

Barnet går ut, lämnar stugans värme bakom sig   och lägger sig i snön, vaggas till ro av minnenas trygghet, innan det slocknar – rinner av henne likt menstruation, likt renens blod. 

Även om inget är beständigt, vittnar årstiderna om en cyklisk regelbundenhet: snön som faller, som lägger sig, och som slutligen tinar. Umeälven öppnas upp till allas minne och strömmar varje vår, men den Blå vägen som följer lämnar inga spår.

Porslinsblomman

det är något som inte stämmer

Jag gråter framför 19-nyheterna i soffan som tillhör mina föräldrar. Det är krig och allmänt elände: våld, svält och fanatism av alla dess slag. Jorden och grödorna ruttnar, haven försuras – kapitalismen infekterar människans celler. Pappa muttrar något om vart hjärtat tog vägen, att vi är i stort behov av opium, det vill säga: han släntrar ut i köket, sätter i gång vattenkokaren och förbereder teet i den stora kannan av keramik från designtorget. Jag sitter tyst kvar, ihopsjunken i den position som jag så lätt tycks hamna i, då jag glömt bort min självupptagenhet. Om jag anammar en utomståendes blick på mig själv – den blick jag själv brukar beskåda min kropp med – verkar det som att jag vill sammansmälta med den döda materian, men den åsynen kan jag inte i detalj skildra eftersom jag flytt i andra tankar. I stället kan jag redogöra för vad som rör sig inuti huvudet: en helvetesprofetia. Jag ser för mitt inre alla världens organ och konstaterar att de lider av sjukdom, något har infekterat varje viktig beståndsdel, och det sprider sig in i själen. Jag besvarar tyst min pappas retoriska fråga, konstaterar att hjärtat har försvunnit i ett slags traumarespons – att världen kämpar för överlevnad i posttraumatisk stress. Inte konstigt att allt på nyheterna är dysfunktion och skevhet. Samhället är målat i slarviga och hastiga penseldrag – jag ser framför mig en tavla som jag nyligen sett på Moderna museet. Jag kommer ihåg den för att den var ful, ett barns kritteckning. Vuxna människor är stora barn, avbildar till och med världen på samma sätt som dem, det vill säga: det är en lögn att vetenskap och rationalism härskar – människans biologi är alltför långt därifrån. Jag snappar upp detta från Vetenskapens värld som tv:n har gått över till. Jag tänker att    det var ju lustigt. Bäst att söka svaren någon annanstans, i religionen kanske?

          Jag relaterar till barnets teckning. När jag själv mår dåligt är alla tankar ett minfält, en skiss av vardag, en inte speciellt snygg sådan – och definitivt inte uppstyrd, genomtänkt eller strukturerad. Resultatet av världens sjukdom, som kanske även avspeglas i mig, blir affektionernas död: hjärtlöshet, en smitta som förintar.

          Tårarna är botemedlet i hopplösheten, så länge de existerar kan inget ont hända     mig.

När de torkar ut förintas även medmänsklighet och sympati.

          Jag gråter tills jag är tömd. Uttorkad. Mamma ansluter sig inom det suddiga synfältet, avslutar det Pappa påbörjade – bjuder på teet i en välgörenhetsgest, vårt kärleksspråk, och jag återgår till min rättmätiga substans i form av apelsinskal, rosenblad, blåklint, solrosblommor, vanilj och arom. Vi sitter samlade kring det runda och låga vardagsrumsbordet, praktiserar den teaistiska traditionen – vars grundantagande är att teet i sig erbjuder en romantisk lins; lukt och smak som färgar den gråa existensen. Med andra ord är te essentiellt en dyrkan av det imperfekta.

I min lägenhet skjuter Palettbladen av liv, åt alla håll och kanter. Idag lever vi parallellt för jag har ett leende på läpparna. I min blindhet är jag lycklig, i min isolation ser jag bara åt mig själv, oberoende av verkligheten och den transnationella världen. Jag kan inte avgöra om det är bra eller dåligt. Men när man ser sig själv i spegeln tillräckligt länge avskyr man till slut den kontur som där synliggörs – en naken blek gestalt i badrumslampans vita sken, avslöjad mot kaklet. Bilden som ramas in är ett bevis, säger åt mig att jag är skyldig i min existentiella missnöjdhet. Försöker i stället tänka på ond bråd död, famlar efter fragmentariska minnesbilder från gårdagens svältande ansikten på tv: n.

Jag smörjer in mig i blomdoftande hudkräm.

Någonstans mellan lägenhetsdörren och porten ut mot gatan går jag in i en tröskel och det gör ont. Det blixtrar från stortån upp i huvudet där irritationen sätter sig, klamrar sig fast, vägrar lämna. Jag blir arg på omständigheterna och tycker synd om mig själv. Det är inte hungersnöd som slutligen förstör min dag, utan mitt eget kötts pulserande smärta. Jag tänker på min kropp som ett ärr,

vill skära mig men lyckas inte tränga igenom huden. Är för bekväm, ser inte vad poängen skulle vara.

Idag täcks gatorna av avgassnö. Stockholmsvinter med andra ord. Jag har sett varenda människa jag möter på gatan. Söker med blicken efter något outforskat, efter ett nytt äventyr i mina promenader. Jag har sedan länge slutat ta tunnelbanan, den agerar ändå på samma sätt varje dag, till och med avgångarna är regelbundna på minuten – förutom när snön faller, då förskjuts allt och det blir masshysteri. Varje minut har sin innebörd i ett byråkratiskt tjänstesamhälle.

            Vid tunnelbanenedgången står som vanligt ett gäng som jag tror är hemlösa. Jag vet det eftersom jag passerar där varenda dag. De har dålig munhygien, hål i skorna, och pratar ”ohyfsat” högt, vilket jag hinner tänka innan jag ifrågasätter ordet ”ohyfsat”, undrar varför det egentligen berör mig. Slutsatsen är att de sticker ut, är en anomali som inte beter sig som vanligt svenskt folk i offentlig miljö – jag blir plötsligt avundsjuk och finner precis vad jag letat efter, något som bryter av i min rastlösa vardag. Jag stannar upp och ser på mig själv utifrån; inser att det är jag, en vanlig svensk medborgare, som inte beter mig som vanligt folk borde. ”Vi” är en tvåbent liknelse till skygga harar, tror att ”vi” måste röra oss gömda, som om ”vi” skäms för vår egen uppenbarelse. Jag inser, när jag passerar dessa människor som fallit offer åt hemlöshet och utanförskap, att jag beter mig just som denna skygga hare. Det är som om gatan inte var gjord för mig, trots att den är skapad av ”oss”, och beundrar där och då de utstötta vid tunnelbaneuppgången. De vet inte sin plats i samhället men de vet sin plats som människa, och de skulle möjligtvis kunna hävda att gatan är deras hem, deras revir, och där beter man sig hur man vill. Det skulle jag kunna hävda i mitt eget hem, vilket jag också gör i sättet som jag förbannar dörrkarmen med utgångspunkt att den innehar ett antropomorft känslosystem.

Jag går fram till dem.

Hej säger jag och det är ingen som hör. Jag är det normativa, det vill säga det osynliga. Inget uppseendeväckande, en rädd hare, en främling i min egen värld. Jag säger Hej igen och nu tänds något i blickarna. Det första var möjligen ett misstag, det andra var inget annat än en sanning.

            Så gick vårt första möte till och från den dagen var jag förälskad, en påbörjad färd mot upplysning. Mitt kötts begär faller här offer åt hemlösheten som under sin vårdnad botar mig, släcker min omättliga törst, friar mitt sinne från den pulserande smärtan i stortån. Åh du befrielse.

Jag blir kär i en hemlös eftersom jag inte längre känner mig som en skyltdocka. Jag är inte längre en vara på marknaden som jag måste investera i – är inte ens längre ett stycke kött; organen och blodet har bytts ut mot glädje i dess renaste form. Jag hör fågelkvitter, känner smaken av luften och dess känsla mot min hud. För var dag lämnar jag alltmer asfalten, begraver mina kläder och kontakter, ler mot palettbladen som liksom jag livnär sig på solen. Känner av deras inre ro, trots att bladen vissnar.

           Vi delar inte samma språk, vi två, men Hej har en likvärdig känsla, Hola. Vi pratar i olika rytm – delar på sätt och vis inte samma tid, han rör sig snabbare i sina ansiktsrörelser. Det är svårt att ha tråkigt när man hänger sig åt en annan människas uttryck. På grund av hans ständiga skiftningar hinner jag inte rota och leta särskilt djupt, att stanna upp och reflektera över vad jag ser. Jag önskar att jag kunde förstå vad som rör sig inuti hans huvud – jag ägnar min tid åt att försöka lista ut det, går helt upp i någonting utanför min egen existens. Gränslösheten är vad som trollbinder mig, Han är flyktigheten personifierad, i konstant rörelse, liksom ett vattendrag.

            Vi sitter på en betongtrappa till en tegelbyggnad på en skolgård. Vi delar på en glasspinne. Över oss tickar en stor klocka. Det är lugnt och stilla, kvällen är ödelagd. Han håller mig i handen och jag känner inte betongen under mig. Vi pratar inte så mycket, kommunicerar mest i tystnaden: en ryckning i mungipan, en hand på mitt lår, en handgestikulation för att uppmärksamma något i omgivningen. Jag vet inte hur jag ska fråga honom om hans liv, vet inte om det är relevant. Klockan ovanför har stannat, ingenting annat existerar än här och nu, förutom den där värmen från handen, i min hand.

Jag har aldrig varit så ensam som när jag är med honom, har inget att ta fasta på, ingenstans att sätta mig ner och vila – ändå vill jag inte vara någon annanstans. Vill att han ska lämna mig för att återvända med nya historier, berättade på språket jag inte förslår. Mitt hem är inte längre mitt hem, utan är Han som inte har något hem. Flyttbar och dödlig. Mitt liv hänger plötsligt på en lös tråd, och denna tillvaro på gränsen till förfall är ljuvlig; jag tänker inte en enda tanke, måste bespara krafterna för att överleva. Han bryter av glasspinnen.

På natten klipper jag mina tånaglar. Fötterna ser slitna ut efter dagar av långa promenader. Jag har utforskat och lärt känna staden på nytt, den som jag växt upp i, men som alltid varit i mitt ögas periferi. Från hans perspektiv ser den så mycket vackrare ut. När vi ser på den tillsammans fäster vi oss inte vid detaljerna, utan helheten. Ensam har jag aldrig brytt mig om at se längre än till enskilda föremål, fokuserat på hur ting framträder och agerar på nära håll – men aldrig i kontakt med annat, aldrig satt i sitt komplexa nätverk, där tavlan framträder på riktigt. Med detta perspektiv har jag slutat oroa mig, ser världen i stället för vad den är. Jag har släppt mina tankar på smuts och skevhet som blir framträdande när man zoomar in. Låter mig tas upp av strömmen, flyter nu stilla med.

            Tånageln är blå, jag minns inte varför. När jag klipper av den smulas det röda nagellacket sönder, ramlar ner på golvet likt små bloddroppar – märker inte att det faktiskt är riktigt blod. Varmt, pulserande, kladdigt. Känner inte av smärtan från jacket i huden som saxen orsakat. Känner ingenting längre. Bedövad i det yttre, men livfull och varm inombords, i hjärtat. Kan inte minnas hur min kropp kändes. Benen är orakade, håret under armarna lockar sig. Den blomdoftande hudkrämen vilar tyst och stilla i badrumsskåpet. Botad.

Han kommer gåendes med en cykel, släpandes med ett bagage. I cykelkorgen står en kruka, växten har skjutit långa skott åt alla håll och kanter som han virat längst med cykelns kropp. Han ler stort, håret står på ända – som att bladen skulle vara någon slags källa till liv, som klamrat sig fast runt hans hjärta och förvildad honom. Som ett med naturen.

Jag utsätts för mer och mer fysisk smärta för var dag, men jag känner av den allt mindre. Jag är en hård sten som fallit tungt mot marken, ingenting knäcker mig längre. Psykisk ohälsa berör mig inte längre, föraktar den snarare, och terapin – ser deras reklam på tunnelbanan – är den konsumerande människans straff. Men,

nästa dag skriver jag upp numret på en lapp.

det är något som inte stämmer

Lika känslig som en porslinsblomma var jag, innan jag gick sönder. Blommorna dör nu och mina känslor har reducerats till intet. Tekoppen på diskbänken är uttorkad, han kommer aldrig tillbaka igen.

Dagen han lämnar mig möter jag en duva, som berättar att den avskyr mig. Jag blir förnärmad. Även om jag hatar mitt kött är jag en god medborgare. Frågar varför och duvan svarar att det är för att jag avskyr honom tillbaka, till synes utan anledning. Jag inser att om jag ska få tillbaka mitt hjärta – åter bli som min porslinsblomma som brukade gråta i mina föräldrars soffa – måste jag släppa mitt hat, hänge mig åt ödmjukhet och bli ett med duvan, sväva bort från denna värld tillsammans med den, på dess fjädrar som trots allt är lena och skimrande i det låga solljuset.

jag inser att han var en projektion av vinden – rörlig, svepande och skön mot kinden     fri.

Jag släpper taget om min egen kropp, orkar inte hålla kvar vid den när inte Han gör det. Jag är fri, befriad från mina begär från världen. När det inte längre finns en fysisk mening kvar inser jag att det är dags, det är då jag ser Nirvana, Brahman, Himmelen, Paradiset.      

Mina steg tar sikte på lägenheten, till tryggheten – jag blir likt en hemvändare till jul.

Blommorna har hunnit dö under Hans tid vid min sida, jag gråter över dem en skvätt,

är glad att lämna det bakom mig.