Musikfredag!

Inget roligt nysläpp, i stället rankar jag tre låtar som jag har lyssnat på lite extra mycket denna soliga vecka, en försiktig början på våren...

1) Sufjan Stevens – "Death with Dignity" från albumet Carrie & Lowell (2015) 

2) Big Thief – "Masterpiece" från albumet Masterpiece (2016) 

3) George Harrison – "My Sweet Lord" från albumet All Things Must Pass (1970) 

Den sista är mest på grund av Hare Krishna, att jag söker lite inspiration i mitt tentaplugg :)

Hare Krishna-mantrat är en sankirtan, det vill säga bhakti (hängivelsesång) till Krishna, ett viktigt rituellt inslag i Gauḍīya-vishnuism. Anledningen till att mantrat populariserats är Bhaktivedanta Swami Prabhupadas (1896–1977) missionerande i väst, en rörelse som senare skulle komma att gå under namnet ISKCON. När Prabhupada vigdes in i neo-Caitanya-rörelsen hemma i Indien gav hans guru honom i uppgift att sprida den till engelskspråkiga länder. Han ska enligt myten anlänt till New York i princip tomhänt, förutom översättningar av Bhagavadgītā som han predikade, till en början i slumområden, men med tiden fick han en allt större anhängarskara. George Harrison ska ha haft omfattande kontakt med honom – därför hans hinduistiska influenser, vilka bland annat återfinns i hans musik. Se även ”It is 'He' (Jai Sri Krishna)” från albumet Dark Horse (1974).

Ons 8 apr. 2026

Tidigare i veckan såg jag The Diary of a Teenage Girl (2015) med bland annat Alexander Skarsgård. Även om titeln är avskräckande töntig så överträffade den mina förväntningar. Filmen är sorterad som en ”coming of age”, men jag skulle säga att den är lite för mogen för att platsa inom den kategorin.

       Den utspelar sig på 70-talet i San Francisco, vilket märks på estetiken, samt hur den inspireras av en slags new age-ideologi: liberal syn på droger och sex. Huvudspåret i intrigen är att protagonisten, den 15-åriga Minnie, inleder en sexuell relation med sin mammas kille (Alexander Skarsgård), som både är en ganska pervers karaktär men samtidigt, enligt mig, ganska rimlig. Det är fel att svart på vitt utmåla honom som en dålig typ, och jag uppfattade honom som ganska snäll, möjligtvis med svaga livsambitioner och moral. Filmen handlar inte om övergrepp, eller att han utnyttjar henne – hennes sexualitet är minst lika stark som hans, om inte starkare. Jag tycker att Fredrik Strage formulerade det ganska kul i sin recension i Dagens Nyheter: ”Otaliga komedier har gjorts om kåta killar. Flickors lust skildras ofta som destruktiv. Minnie avviker från de klichéerna genom att inte, som det brukar heta, förlora oskulden. Hon förlorar ingenting utan vinner bara glädje och stolthet”.[1] Kort sagt, en manlig regissör hade nog aldrig kunnat göra denna film, intrigen hade känts misstänksam.

        I Aftonbladet skriver Jan-Olov Andersson följande i sin recension: ”När Minnie väl har upptäckt hur kul sex är, kan hon inte få nog. De jämnåriga killarna blir skrämda av hennes framfusighet. Så oftast återvänder hon till han som hon förlorade oskulden till”.[2] Citatet målar upp en ganska bra bild av Minnie, även om jag skulle trycka starkare på det faktum att anledningen till att hon vill ha sex med den äldre mannen är för att han kort sagt är BÄTTRE, och konstigt nog mer jämlik i sexuell mognad. Som både Strages och Anderssons citat antyder är Minnie lite egen, en karaktär med en stark agens; självständig i sina handlingar och val, men framför allt i sina tankar och ord, vilka hon spelar in på band, som en slags dagbok. Med andra ord är hon alltså inget offer, vilket var största anledningen till att jag tyckte om filmen. Den unga kvinnans sexualitet blir inte underkuvad och förkastad till något sekundärt och passivt, utan skildras jämlikt mannens. Både den unga kvinnan och den äldre mannen är dysfunktionella – förövare så att säga, vilket är uppfriskande. Jag är så trött på filmer och böcker där kvinnan utmålas som offer och finner sig i det, som att hon inte själv har en talan, agens. Jag välkomnar alla kvinnliga förövare; de dåliga, de arga, galna, aggressiva, utåtagerande, de som själva har en explicit och stark sexuell drift som är oberoende av mannens. Den här filmen var ett skönt avbrott från det normativa. 

         Något som dock gjorde mig upprörd var att det stod ”klarat Bechdel-Wallace testet” – en stämpel som jag även sett på andra filmer, men vars innebörd jag aldrig tidigare klarat upp. Den här gången tog jag tag i saken, googlade, och tydligen ska en film uppfylla följande kriterier för att klara ”testet”:

1. The film must have two or more female characters. 
2. Who talk to each other. 
3. About something other than a man.[3]

Det är under all kritik om detta är svårt att uppfylla…

I övrigt var postern ganska snygg.

Utöver har jag även sett "Huvudjägarna" (2011) med Gustav i Sälen, och "Lånaren Arrietty" (2011) på bussen mellan Malung och Borlänge, men jag kommer inte ägna någon större energi på de här.

Tre stycken på en vecka hör till ovanligheten, brukar inte alls se så här mycket film, men det beror nog på påskledigheten samt denna veckas tentaplugg... 

[1] https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-the-diary-of-a-teenage-girl/

[2] https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/a/kaB9jB/klockren-tontraff-och-makalost-spel

[3] https://www.njea.org/the-bechdel-wallace-test/